“Jag vill inte ens veta hur det kommer att kännas att verkligen förlora henne.
För det var det som brast, det börjar väl långsamt sjunka in att jag verkligen inte kommer få hem henne.”
Läser gamla blogginlägg. Blev lite tårögd när jag läste det jag skrivit medan Maya stod på strönsholm. Värsta smärtan och ångesten jag någonsin varit med om.
Och nu har jag en helt frisk 3,5 åring som tycker att det är superkul att galoppera i snön! Ibland förvånar livet en.
Tur att hon klarade sig :D
SvaraRaderaLäser du dressymupparnas blogg? Jag läser den tänkte höra va du tyckte ifall du läste den xD